Resan fortsätter

Stöööök

Bästa vännen

Ja, nu har vi fått erfarenhet i vad en vattenläcka innebär. Men vad händer efter att 100 liter vatten passerat ut på köksgolvet då. Vad har hänt sen dess..?

Ett tag där hade vi inget vatten och jag övertalade Sara att vi skulle ta bilen till en kompis i Nacka och få låna duschen eftersom jag skulle på arbetsintervju dagen efter. Mitt på motorleden så börjar motorlampan lysa och Sara får lite smått panik och vill stanna på vägen men jag övertalar henne att vi skulle stanna när vi är framme (typ 15 min totalt med bil till vår slutdestination). Lampan lyste faktist orange så det var ju inte panik. Men det slutade med att vi ställde bilen på Bilia i Nacka och åkte kollektivtrafik hem efter en underbar dusch. Dagen efter arbetade Sara och jag tog på mig att rodda med bilen. Det fanns inga tider på Bilia förrän två månader senare men på mekonomen fanns det tid. Sara ville att assistans skulle bärga bilen från Bilia till mekonomen. Det handlar om 2 km. MEN när bilen är på en bilverkstad och bärgaren måste beblanda sig med verkstaden så gäller inte försäkringen. Så jag skulle åka typ en timme för att hämta ut nycklarna och ge dem i handen på bärgaren. För personalen på Bilia vägrade lägga nycklarna på bildäcket. Vilket jag förstår också men det handlar om minuter. Men allting löste sig ändå vilket var skönt. Nu är bilen lagad men jag förstår nu vad man sparar på en bil när den får stå i garage. Nu har bilen stått utomhus i en månad och börjar krångla direkt. Ovanpå detta härliga intressant upplevelser så har vi fått svaren på fuktstatusen i lägenheten. DÅLIGT. Det är fuktskadat i köket och i badrummet. Nu i veckan ska de troligtvis börja riva och mäta fukthalten i sanden under golvet. Och dra in en ny Humidus avfuktare. FML haha. Men jag försöker se att jag är tacksam över tak över huvudet och att jag har Sara, min bästa vän. Jag är glad att inte vara ensam i detta utan kan dela min frustration och glädje med henne. Och hon med mig. Nu kör vi en dag i taget och ja vi har satt oss i bostadskö och samtidigt försöker mingla runt och höra oss för. Så om någon därute har ett boende att hyra ut så är vi intresserade!

Energi

Jag tror att det är lätt att energin dräneras utan att man ens tänker på det. Nu har ju jag och sara fått några bakslag här i Stockholm. Det var inte bara att få jobb och börja jobba, utan många processer som ska gås igenom. Vi fick ett stopp i badrummet och golvet där blev till en swimmingpool. Sen fick vi ett vattenfall i köket där skåpet under diskbänken förvandlades till niagrafallen. Toppen av detta så i min naivitet så trodde jag att det skulle vara enkelt som bara den att sälja möbler och grejer här. MEN INGEN HAR JU BIL, känns det som iaf. För de möblerna jag lagt ut för försäljning försvinner inte. Ändå har jag lagt ut för väääldigt snälla priser.

Detta medför att vi har alldeles för mycket grejer i lägenheten, inget är iordning för det går inte. Som tur är så ska Sara till Brålanda med bilen snart och då plockar vi med oss grejerna, iallfall det som vi kan få med. Då får sakerna stå hos min pappa helt enkelt.

Men energi då.. Jag tror att det lätt blir att man inte vill greja, städa eller göra nått för det känns meningslöst. Men det är här jag tror man vinner på att få varje liten pinal rätt. Jag tror att i det här skedet så är det absolut nödvändigt. Igår hade sara väldigt ont i huvudet. Kan vara stress, kan vara avfuktaren Humidus som står och låter hela tiden. Hon gick och la sig tidigt och då satte jag inte lurarna i öronen med fredagsmixen från P3 och sen var det igång. Hängde upp badlakan och handdukar som fungerat som barriär med mera. De hängde på badkaret men torkade inte. Hängde upp på torkstället. Gjorde rent på golvet i badrummet från alla blomblad som gått sönder och ramlat ner. Hängde upp duschdrapperiet. Städa iordning, rullade handdukarna rätt, gjorde fint. Köket då, jo plockade undan alla papper (räkningar, kvitton, tidningar), diskade allting, plockade iordning och gjorde fint. Ställde iordning i hallen, ställde tillbaka stolen som vi gemensamt kommit på skulle stå där men som hade fått flytta på sig för Humidus (avfuktarn) skull.

Tänkte att vakna till ett hem som är hopplockat ger mer energi, eller iallfall stoppar dränerandet av energi. Vi vaknade kvart över fem idag. Sara skulle jobba första dagen på en förskola och ville gå upp tidigt. Jag sa att jag kan laga frukost och berättade att jag skulle kolla tvättid för alla handdukar och badlakan. Jag kan säga att den här morgonen gav energi till oss båda. Vi satte oss i soffan i vardagsrummet för att få mer lugn och ro, tände ljus och i 30min åt frukost ihop. Sara sa att hon lagt märke till städningen och att hon själv tänkt greja men inte tyckt att det var någon idé. Vilket är väldigt förståligt. Jag tror att vi lyfter varandra i olika tider och ger varandra knuffar när det behövs. Just nu för vår relations skull, för vår skull så tror jag det är absolut nödvändigt att ge de minsta detaljerna en extra omtanke. Om det bara är så att bädda sängen lite extra fint, att rulla handdukarna i storleksordning, färgordna sockarna och lägga några droppar lavendelolja i tvätten så den luktar gott. I slutändan så spelar det en avgörande roll men det tror man inte när man är mitt i det.

Vattenläckan

Bild från Flickr.

Avfuktaren Humidus. 

I all stress så rasade duschdrapperistången ner. Blommor och andra saker har fått annan plats. 

Mycket handlar ju om attityd. Ingenting blir lättare av att lägga sig ner och grina eller gapa.

Ja, allt har ju en början. Min början tillsammans med Sara känns just nu som ett steg framåt och två steg bakåt. Men det är väl då man inser vissa saker och kanske arbetar extra hårt eller tar sig an utmaningar som man inte hade gjort annars.

I förrgår (i lördags) stod jag i köket och lagade mat med massor av inspiration. Det var en tomatsås med salvia i ugnen som rostades, hade blötlagt kikärtor och de kokade på svag värme på plattan. Gjorde en bönfärs med morot, rotselleri, stekt lök osv. I ugnen fanns även rostad pumpa och blomkål. rostade även kikärtor med diverse kryddor på en plåt. Klockan var runt sju på kvällen, musiken dundrade från högtalarna och jag och Sara kände äntligen den där hemkänslan som var så familjär. Då skulle jag skölja mixern från bönfärsen eftersom jag skulle använda den till att mixa kikärtor till en hummus. Rätt som det är börjar något låta, nått som inte stämmer. Jag tittar ner och ser skåpet under diskbänken bara flöda ut vatten ifrån. Det var som Niagrafallen. Jag skrek på Sara att hon skulle komma och hon rusade till mig. ”Stoppa det” sa hon och tog sin telefon som hon by the way för andra gången samma vecka ringde till jouren för att komma till vår undsättning.

Samtidigt så har jag sprungit för att hämta handdukar för att bygga någon form av barriär mot vattenfallet som forsade ut. Redan nu var hela golvet täckt med vatten. I telefon får Sara instruktioner om att stänga av vattnet. Hon skulle leta under diskbänken i köket men nääråå, kranen var i badrummet som Sara hitta by her self. Äntlgien slutar forsandet men det är inte helt tyst. Det rinner fortfarande i badrummet. Vi ställer en liten burk där som får samla upp allt vatten.

Jouren säger att hjälp ska komma, någon ska komma och hjälpa oss. Vi svabbar, svabbar och svabbar. Maten får vara, allt är avstängt. En process som avslutades abrupt. 

Detta vatten alltså. Sara blev en maskin, hon bara körde på, svabba av bara tusan. Efter en timme undrade vi var hjälpen var. Vi fick ju springa till badrummet och tömma burken hela tiden. Sara ringder jouren igen och de är frågetecken precis som vi. De försäkrar oss att någon ska komma. Sara blir övertalande och vill få rörmokarens nummer. Hon blir vidarekopplad och får prata med en kille. Men inte den som skulle komma till oss. Han sa att det finns inget annat för oss att göra än att svabba. Sara bad att få stänga av vattnet till hela huset, hon ville göra nått, göra nått åt det hät. Men det fick hon inte såklart. Efter ytterligare en timme av svabbning så kommer en Johannes. Han stänger av vattnet till hela huset. Vid det här laget har vi svabbat omkring 100 liter vatten (hade 10liters hinkar som vi fyllde). 

Sen var det arbete, han drog ur ett rör och satte en plugg. Berättade att vi inte kan använda något kallvatten. Vi kan inte spola i toaletten, vi kan inte duscha. Johannes berättade att det är ett rör i väggen som har ”lossnat” och rörmokare måste dit och sätta fast det. En till två dagars arbete. Just nu känns allt otroligt wonderful. Det är TUR att både jag och Sara kommer från landet. Vi har varit med om många strömlösa gånger. Förr när man åkte hemifrån så tappade man upp vatten i hinkar och i badkar för man visste inte om man hade ström när man kom hem. Och då var man tvungen att spara på vattnet och fick bara spola i toaletten om man gjort nummer två. Så, nu tappar vi upp vatten i hinkar, kokar vatten på spisen (har ju bara varmvatten) för att det ska kännas rent att dricka. Det har varit en total mäss i lägenheten och stöket gör att energin dräneras. Ett läckande hål. 

Sen är det inte bara det som tar energi. Vi har en avfuktare som står i köket och dundrar 24/7. Man förstod inte först att det skulle störa men nu går både jag och Sara med öronproppar eller hörlurar med musik. 

Jag hör människors historier om hur de kom in i Stockholm. Hur många gånger de fått sova på soffan, eller till och med levt i bilen. En annan kompis berättade att hens förra lägenhet var toalettens avloppsrör ihopkopplat med golvbrunnen i duschen. Så ibland kunde det flyta upp bajskorvar i duschen. Ja, man kan ju skratta åt det idag. Så att höra detta så kan jag ändå bli tacksam för avfuktarn i köket och taket över huvudet. Och hey, har ju faktist en massa varmvatten i kranen. Det kommer bli bättre, handlar om attityd och hålla ut och kämpa fört (Y)!

Varför Forever aloe vera för mig

Mäktigt när ens varför kommer till en starkt. Jag har väl inte tänkt på det, kanske inte vågat eller trott. Att något som jag kan skapa kan bli något bra och föras vidare.

Tittade precis på ett webinarium med Forever aloe vera. Så intressant, fick höra hur starten gick, hur filosofin är. Vill belöna de som arbetar hårt, det är bra för själen att arbeta hårt. Fick även höra om hur ett arv som ens mamma byggt upp och att man tar sig an uppgiften och vågar tro på sig själv till att göra stordåd och kämpa vidare med. Tänk om jag kan bygga något som kanske mina framtida barn eller man eller bästa vän kan få ärva. jag har aldrig tänkt så. Att jag kan göra det för någon annan. Att arbeta hårt för att kanske ha det riktigt bra och känna mig trygg. Många gånger lever jag bara här och nu. Nu på senaste tiden har jag vågat blicka mer bakåt men har det fortfarande svårt att blicka framåt. Visst, jag har inga barn nu men om jag skulle låtsas så skulle jag absolut arbeta för mitt barn. Arbeta för att hen skulle ha det bra, må bra och känna sig trygg. En intressant tanke som slår, slår hårt.

Varför började jag med Forever aloe vera? Jo, först och främst var det för att jag i flera års tid haft otroliga problem med magen. Kände mig aldrig färdig och när jag trodde det så fick jag oftast springa tillbaka till toan igen och så kunde det hålla på. Så fort jag är hemma hos någon kollar jag av var toaletten är och typ hoppas att den befinner sig långt bort så ingen hör. Jag hade (har fortfarande fast mindre nu) otroliga låsningar som medförde magont. Kan sällan slappna av hos folk om det inte var typ ashög musik så man knappt hörde sig själv tänka.

Förr hade jag gymkort men tog bort det eftersom jag fick hålla mig och fick ont i magen. ibland fick jag för mig ta en provdrive på tre månader, tycker ju det är jäkligt kul med fria vikter men då tränade jag tidigt på morgonen 05.30 när jag visste att ingen annan var där. Alltid landat i min hemmaträning. Hemmaträningen fick mig att slappna av mer. Men Hur började det då? Varför började jag få sådana problem? Jag har en miljon svar och fortfarande en miljon frågor. Jag tror stress tillsammans med någon form av ätstörning. Man kommer in på perioder med slarv med maten, till exempel äter en banan och en ölkorv på en hel dag samtidigt som man springer runt i tre olika städer med buss och två väskor. ja det var en period i mitt liv som det var så. Till slut så säger nån del i kroppen stopp tror jag. O ja, jag tror man kan få bestående men, men nu tror jag också att det finns hjälp och besvären kan lindras.

När man går med ont i magen nån gång varje dag eller hela tiden varje dag så blir det en vardag. Jag vande mig att ha lite ont, ha det lite jobbigt. Förstod nog inte vilken enorm energitjuv det var. Sen kom Anna i mitt liv och presenterade aloe veran för mig. Berättade att det är en grönsak som innehåller 75 näringsämnen och 200 aktiva föreningar såsom mineraler, vitaminer och aminosyror. Den funkar inte bara att smörjas på utsidan, den smörjer väldigt bra på insidan. Hennes övertygelse och tro gjorde mig nyfiken. Tänkte att det kan jag väl prova. Jag har ju provat allting annat. Uteslutit gluten, ätit mer grönsaker, ätit mindre grönsaker, minskat mejeriprodukter, inget socker, mer vatten, mindre vatten, mer bär, mindre bär. Tränat mycket, tränat mindre. Ja, som sagt, varför inte testa detta.

Jag hoppade på challenge 9. En box som man gör på nio dagar för att rensa ut kroppen. Du fastar, och har ett bestämt schema och vad du kan äta samtidigt som du dricker aloe vera gel. Jag ska inte sticka under stolen att det var tufft men det gick. Det gick även om jag arbetade, var på event med massa folk i Stockholm. Allting går om man vill. Efter dessa nio dagar kände jag mig som en ny människa. Men framförallt magen var helt annorlunda. Jag hade helt glömt av att det kunde kännas såhär. Att kroppen signalerade till mig och jag gjorde som kroppen sa och sen var det färdigt, done. Jag vet att jag sa till KomboSara varje gång för jag var så chockad.

Det är först när det slutar som man förstått vad man utstått. Jag har provat många olika dieter och jag tror man behöver hitta det som passar en bäst. Är det värt det? Ja verkligen! Jag tror också det är lätt att glömma vad som har varit. Sitter här nu och stannar upp och känner efter. Hur mår jag egentligen? Nä, jag behöver inte springa på toa. Det känns ingenting, tror detta kallas typ normalt..?

Idag känner jag till och med för att kanske skaffa ett gymkort. Men ska tilläggas att jag blivit otroligt kreativ när det gäller träning i hemmet, rätt kul att se vad mycket man kan göra med två gamla hantlar från pappa, en sleten yogamatta, en pilatesboll och en pall.

Jag förstår nu varför Anna var så trovärdig. Jag kan nu också säga att jag tror på produkten. Och efter detta webinar och känslan om mitt varför som kommit till mig så vill jag också förmedla produkten vidare. Jag tror på produkten och jag tror på hälsa. Den hjälper mig och Forever känns otroligt öppen och transparent med en god filosofi bakom såsom eko jordbruk/ växelbruk, skriver ut Alla ingredienser, att arbeta hårt ger också belöning, fira är viktigt, tron på människan. En sådan filosofi som jag också kan stå bakom.

(bild från flickr, public domain)

 

Att säga stopp

Jag berättade ju i ett tidigare inlägg att jag vaknade väldigt tidigt på grund av en mardröm. Min mardröm handlade om en diskussion jag hade med en förälder i min roll som pedagog. Jag ville förklara varför det var så viktigt att säga stopp. Att lära hens barn att säga stopp från början, att det inte är ok att slå i ansiktet varken på en vuxen eller ett barn. Föräldern höll inte med mig och sa till sitt barn att barnet skulle gå till en annan fröken om jag skällde på hens barn. Jag vaknade sååå frustrerad och kunde inte somna om utan satte mig upp i sängen och skrev ner alltihop. Det blev detta.

Att säga till ett barn

Varför är det så viktigt för mig att interagera eller att säga stopp när barn är på varandra, talar till varandra i en otrevlig ton, rivs, slåss och så vidare. Jag har varit på en förskola där det inofficiellt var uttalat en ”in och ut förskola”. Så vi skolade in extremt mycket barn. Många var de yngsta barnen, alltså 1-1,5 år. I den här åldern kan inte barnen prata med ett verbalt språk så de använder mycket kroppsspråk såsom ögonkontakt, pekningar osv. min erfarenhet av de yngsta barnen men även att skola in så tidigt som möjligt vara så tydlig som möjligt gällande vad man får göra och vad man inte får göra. Det är inget barnen lär sig själva utan det är mitt ansvar som pedagog att visa det. Jag har sett barn i den här åldern inte tveka till att slåss, bitas och rivas. Det är inte heller konstigt för de blir frustrerade och har inget språk så de tar till det de kan. Därför är det extra viktigt att vara där, på golvet, observera, leka med, backa, gå in men framförallt vara närvarande. Det är först då jag kan rycka in fort, det är först då jag sett från början, det är först då jag kan arbeta systematiskt och säkerställa att barn får möjligheten att lära sig vad som är rätt och fel, lära sig vad stopp innebär. För gör jag det från början så är det största sannolikheten att barnen har med sig detta i högre åldrar och kan respektera andra i sin omgivning och lärt sig verktyg att kommunicera och föra fram sin talan på fler varierande sätt. Men också veta sin rätt och sin integritet för de har lärt sig en värdegrund från de var 1år. Så ibland måste jag som pedagog och vuxen skälla på ditt barn, för även om det bara är ett barn så kommer det här barnet bli äldre och ha med sig en värdegrund som genomlyser vilken syn de har på sin omgivning. Det är inget fel att lära sig respekt och ödmjukhet. Och jag tror på att barn från 1 år kan lära sig förstå rätt och fel. Jag har erfarenhet som talar för detta många gånger om. Jag får höra flertalet gånger att barnet är så litet (både från pedagoger och föräldrar) men när ska man börja då? Varför har man inte mer tilltro till barnen? Eller handlar det om tilltro till sig själv? För rent krasst så måste jag som pedagog vara närvarande i varje situation, observera, säga till i varje moment eller i leken. Ja, det krävs ju en hel del från en men när man vet vad det ger för utdelning senare så är det värt flera gånger om. Barnen vill ju bli sedda, vi vill ju bli sedda som människor och det jag tror på är att jag ser och försöker se varje barn, varje individ. Jag säger inte att jag går runt som en skälltant utan jag vill vara tydlig med rätt och fel. Ju tydligare jag är, ju lättare är det för barnen att avläsa mig och desto tryggare blir barnen för de förstår vad som förväntas av dem. Är inte det alla vill?

Uppe med tuppen

Idag vaknade jag 04.45, dock var det inte av en behaglig dröm utan tvärtom om. Hade en diskussion med en förälder där jag försökte förklara varför jag måste säga stopp och varför jag måste säga till hens barn. Det slutade med att jag var så frustrerad och lixom arg att jag fick sätta mig upp i sängen och skriva ned allt jag ville ha sagt som jag inte kunde fått sagt i drömmen. Det var skönt!

Sen kunde jag inte somna om och började räkna på timmarna. Jag hade ju faktist sovit i nästan 7h. Så aa, tack vare kombo som fick mig i säng innan klockan 22 igår kväll. Vi har pratat om det att somna i tid. Och vi försöker prata om saker och gå åt samma mål för det är lättare att samarbeta än att motarbeta varandra. Vi har till och med pratat om att fixa en klocka och lämna mobilerna utanför sovrummet, just för att det oftast är det mobilen man ser sist och ser först när man somna och vaknar.. Nu bor vi i en tvåa, innan bodde vi i en trea där vi hade var sitt rum. Nu sover vi i en 160cm säng, funkar jättebra men som sagt, nu är vi närmare och måste samarbeta och kommunicera ännu mer så det bli så bra som möjligt.

Efter att jag skrivit av mig min frustration på telefonen så fick det bli lite yoga. Först för att ”blow some steam off” men även stretcha ut kroppen. Träningsvärk efter förrgårs rumpa/mage pass (hemmaträning). Inte tränat på typ 1,5 månad pga olika skador men också en outtröttlig förkylning. Men vad roligt det är att äntligen börja komma igång! Ser fram emot att börja löpträna också. Det är mindfullness för mig!

Smort, ack nej

Jaha! Då har man äntligen varit på typ intervju. Eller snarare utbildnings och rekryteringsprocess. Superintressant! Det här företaget var även ett privat vikarieföretag. Fick jag lära mig något nytt. I Göteborg var det typ vara att maila vikariepoolen sen var det done. Men här är det en längre process, vilket jag tycker är bra men blir nog inget jobb direkt imorgon. Var lite naiv och trodde de hade kopieringsmaskin som man kunde få låna men nepp. Så efteråt traskade jag och Sara ända till Stockholms stadsbibliotek (från Holländaregatan till Sveavägen 73). Sen kosta det ju bara 15 spänn för 5 papper… Men wow var ju lite coolt med det runda rummet ändå. Kändes som på film. Så då fick man se det också, va säkert någon mening med det. Men iallafall ska ligga på och skicka in kompletterande uppgifter ASAP.

Samtidigt som man gör detta så håller jag på och säljer av prylar från hemmet. Exempelvis flyttlådor. Klockan 20.00 idag var det en kille som kom och hämtade dem. Han skulle bära dessa lådor för han bodde inte så långt från oss. Snöre hade han med och smart som attan. Band fast två snören typ och vips så blev det en gigantisk ryggsäck. Såg ashärligt ut när han traskade nerför trappen. Han är lätt den smartaste köparen hittills, finns många därute som göra på många olika unika sätt när de flyttar möbler eller dylikt.

Men ska tilläggas att det blev lite långt emellan måltiderna, jag åt kl. 12 och maten var färdig 19.15, jag hade iaf ätit rejäl lunch men Sara hade levt på macka och frukt. Sen hade ju kombo varit borta i två dagar så jag ville laga till nått smarrigt. Men båda kände att vi fick äta några knäckisar innan för jag visste att det skulle ta lite tid och laga allt som jag hade tänkt i huvudet. Det blev iallfall röda linsbiffar med kikärtor, majs, morot, rotselleri och kryddor i. Tillsammans med mixad blomkål, mosad avokado, rostad kålrot. Se gärna min Instagram för att veta mer! Jag heter Taijonlahti (https://www.instagram.com/taijonlahti/). Älskar att laga mat och att det bara lixom växer fram hur jag vill göra. Väldigt sällan jag tittar i recept innan (eller snarare händer aldrig). Men får tacka för instagramen och min syster, otroligt inspirerande och duktig på matlagning och ger mig massor med inspo från detta.

Jaja, fick lära mig idag att saker och ting inte behöver gå fort och smidigt. Men det är bara att hålla ut, en sak i taget.

En lång härlig dag

Ja nu är det dagen innan min intervju som förskollärare på vikariepoolen här i Stockholm! Jag är nervös. Har fixat det mesta såsom referenser till de senaste anställningarna jag haft. Men fick ett mail sedan att an ska ha med sig ett komplett CV. Jahopp, det har ju inte jag, tänker att med min charm så borde väl det lösa sig. Nej men läste också sen att det går bra att komplettera med uppgifter senare. Men jag tänker att efter imorgon så drar allting igång. Då ska det springas på tunnelbanor, leta i gpsen efter förskolor. Jag har ju gjort något liknande fast i Göteborg och helt ärligt så gick det inte alltid så bra. Men en sak i taget. Först intervjun.

Annars så hade jag ett enormt sug denna morgon efter att jogga. Så det gjorde jag, glömde dock för en liten stund att det var totalt isigt ute och 5 minus. Men ville helst bara se mig omkring och hitta ett mysigt spår som jag och min kompis Emma gick i somras. Ehm, jag hittade det inte men hittade en sopstation! Jo för det är ju såhär att i Stockholm så källsorterar man inte på samma sätt. Du slänger kompost och brännbart i en och samma binga. Hmm, inte min grej. Sen så har jag och min kompis Sara letat efter sopstationer och hittat en rätt långt bort. Juförsig så var denna jag hittade också rätt långt bort. Jaja, tur att man har starka ben!

Sen har jag ringt samtal för jag ska äntligen ha min första Forever visning. Och den första äger rum i pappas hus i Brålanda. Ska bli så kul att träffa alla igen. Jag har ju bott i Göteborg i 3 år och bor nu i Stockholm. Så åka ända till Dalsland där man är uppvuxen och träffa sina gamla vänner känns hedrande, roligt och jag är så nyfiken på hur det är med alla. Vet att en nära vän till mig är gravid med sitta andra barn och henne har jag inte träffat någon gång under hennes graviditet så det ska bli så härligt att ses. Har gått igenom alla mina Forever prylar (alla är att ta i, har typ två boxar som jag norpat ifrån). Så förstod rätt snart att jag måste handla från shopen. Men i ärlighetens namn så att inte arbetat sen 11/12 och flyttat på det så är det inte så fett med pengar. Gaaah! Säger bara tur att jag är grym på att koka soppa på en spik. För det är nästan så jag har gjort i två veckor. Till och med lagat pannkakor (KomboSara ville ha pannkakor, bara å leverera ;)) på kikärtsspad, hade inga ägg. Men är det inte så man blir kreativ? När jag tar bort vissa ingredienser (i mitt liv) så blir jag ju tvungen att hitta på nya?!

Har massa annat jag vill skriva men måste gå och lägga mig nu! Upp tidigt imorgon och tvätta. Ja det är det nya nu, ingen lyx med tvättmaskin längre men jag får gratis träning i trapporna (bor på 3:e våningen, tvättrum nere i källaren). Shiit vilken snygg rumpa jag kommer få 😛

  Pannkakor gjord på kikärtsspad! Funka fint!

 Hittade frÔset (kan vara dalsländskt uttryck, jag säger bara ”fröset”) vatten!

 Min frukost i dag, aloe vera gel, kosttillskott, en smoothie gjord på banan, pumpa, morot, soya mjölk, hallon, vatten. Sen har jag börjat dricka varmt vatten på morgonen. Vet inte varför men tycker det lixom värmer upp kroppen. Är också lite kyligt här så var säkert därför jag började.

Här hittar ni en sopstation!

 

Flyttkaos

Hej hopp!

Ett nytt inlägg kommer snart på fortsättningen av min berättelse.

Jag har precis gjort en stor flyttning i mitt liv. Flyttade till Stockholm med min kompis Sara aka Kombo. Vi har flyttat till en tvåa i Fruängen och ja. Jag förstod nu att vi har en hel del prylar och just nu säljer jag en del grejer på appen Spock. Sedan efter fyra dagar fick vi stopp i avloppet. Hmm.. När man bott i en nybyggd lägenhet där till och med plasten var kvar från toalettlocket till en äldre lägenhet med stopp i avloppet för att Sara duschade länge (det är så kallt här så enda sättet att bli varm är genom en varm dusch). Men annars börjar lägenheten bli riktigt mysig. Kommer komma kort och även en före och efter film!

Idag har jag även pratat lite med min handledare inom Forever. Jag själv dricker aloe vera varje dag och tycker att det har hjälp mig i min hälsoresa. Det kommer jag skriva mer om också! Ser fram emot att dela min vardag med Er. En pågående resa inom olika genrer kan man säga! Tar en bild från Thailandresan som gjorde i december, bara för att minnas lite värme och väldigt mycket glädje. Dem historierna ska också delas såklart! Har så mycket och skriva om känner jag! Så kul det ska bli! Men en sak i taget, jag MÅSTE ha ordning och reda runtomkring mig först.

Kram på Er!

Min berättelse del 1 Väckelsen

Mitt namn är Sofie Hermansson Taijonlahti och det här är min berättelse, en pågående resa kan man säga som jag valt att dela med mig utav… Det här är en snabbspolning, en revy för att få ett litet hum.. Man kan säga att varje del är som ett kapitel som innehåller många olika episoder. Jag kommer gå djupare in i episoderna tids nog. Detta är för mig att få nån form av struktur, se pusselbitarna komma på plats.

Jag är uppväxt utanför ett litet samhälle i Sverige. Jag har en lillasyster och en lillebror som jag älskar väldigt mycket. När jag var liten så tyckte jag inte att det var något särskilt med min familj. Pappa var sällan hemma, han drev eget företag men mamma var hemma. Ja, jag och mamma hade många fajter men nu i efterhand så kan jag tro att jag kände mig mest trygg med henne, hon fanns ju där. Min mamma, hon lagade så god mat, snickrade till oss eftersom hon är möbelsnickare och visade oss promenadstråk i skogen. Pappa och mamma bråkade väldigt mycket, pappa var mest arg, på mamma eller ja egentligen på allt kändes det som. Jag var alltid lite rädd för pappa, han var inte transparent. Det bubblade ofta inom honom. Jag kommer ihåg att jag alltid ville vara glad i hans närhet så att det smittade av sig på honom.

Åren gick och jag gled isär från pappa mer och mer. Kände att jag inte hade någon relation med honom, vem var han? När jag var tio-elva år flyttade pappa från mamma. Jag tyckte det var rätt skönt. Nu var det jag, syrran och brorsan som bodde hemma hos mamma och varannan helg var vi hos pappa. Ibland var han utomlands så då såg jag pappa en gång i månaden. Visst att pappa inte var så närvarande men vad hände med mamma då, varför lämnade pappa mamma, varför lämnade han oss…

Det var min syster som väckte mig. Ser du inte Sofie sa hon, ser du inte att mamma är full, ser du inte alla ölburkarna i skåpen? Nä sa jag, jag trodde det var mammas diabetes som gjorde att hon blev konstig på kvällarna. Men när jag tänkte efter så är det konstigt att alltid bli annorlunda vid sjutiden på kvällen. Jag var tretton år när jag blev väckt och såg mönstren och spåren lika klart som en stjärnklar natt.

Mamma hade inte bara sin diabetes att tampas med utan sjukdomen anorexi och alkoholmissbruk. Många gånger kunde jag höra henne gå i trappan när jag satt inne på mitt rum. Jag hörde direkt om hon var påverkad på hennes steg. Ibland klarade hon inte av att ta ett steg och tog dubbelsteg i trappan och varje gång trodde jag att hon skulle ramla och slå sig men många gånger lyckades hon hålla i sig och klara sig nerför trappen. Väl nere i köket stod hon många gånger i sitt hörn och snurrade lite för sig själv. Hon pratade ofta med sig själv och tände en cigg. Ja hon rökte inomhus under min uppväxt. Jag drog ner handtaget försiktigt många gånger för att kika ut på henne. Hon tittade många gånger ut i mörkret. Ibland gick jag ut till henne, pratade med henne och fick reda på saker som ett barn inte ska få reda på, ibland kramade jag henne, en sån där kram som bara en dotter kan ge.

Pappa hade lämnat oss och jag kände ett ansvar för mina syskons skull, speciellt min lillebror som var väldigt ung när pappa lämnade mamma. Sen insjuknade mormor i cancer. Det blev bara värre och värre allteftersom åren gick och när jag var femton år tog jag kontakt med kuratorn på skolan. Detta drog igång en process med socialtjänst, ensamrätt, pengar, hot och så vidare. I samma veva hittade jag en riddare i vitt som tog mig ifrån hemmet. Dock kom alkoholen rätt omgående in i mitt liv. Jag märkte fort att den dämpade allt det onda som kändes i kroppen och livet lekte för en stund, typ varje helg.

Jag bodde numera hemifrån men mamma gjorde sig påmind på kvällarna. Hon ringde och sa att hon ville ta livet av sig. Och i många fall gjorde hon sig riktigt illa. Ramlade ut från fönstret från andra våningen ner i stentrappa till källaren, ramlat i trappan och slog i huvudet så hon fick sy, nästan skurit av sig fingret med vass kökskniv. Jag har fått ringa ambulansen som fick hämta henne hemma. Även om jag inte var inne i detta så var min bror det emellanåt. Pappa tyckte inte att man skulle klippa av banden helt med mamma. När mormor dog spårade det ur för mamma totalt. Hon kunde inte behålla jobbet eftersom hon stank sprit. Då började nog pappa förstå att det var allvarligt, han trodde inte det var så farligt. Eller ville han bara inte tro det, ville han inte bli väckt så som min syster väckte mig.

Nu var min bror hemma hos pappa varannan vecka och min syster flyttade till Halmstad och påbörjade ett nytt liv där. Jag var kvar hos min vita riddare i staden Vänersborg, inte långt ifrån mitt föräldrahem. Detta medförde att jag kunde åka till min mamma emellanåt. På dagarna gjorde vi roliga saker ihop. Vi hittade gemensamma plattformar som medförde att relationen mellan oss blev positiv och harmonisk. Det är ju så med många sjukdomar att de uppkommer inte av sig själva och jag tror att min mamma var med om mycket i hennes liv. I samband med att hon inte hade den här motståndskraften att stå emot som ledde till att hennes sjukdomar uppkom. Det tog år för mig att inse att den enda som kan sätta stop för reproduktion av offerkofta är mig själv. Mammas tuffa liv gav hennes tuffa liv som gav mig mitt tuffa liv, allt reproduceras för att man har munkavel på och på nått sätt rättfärdigar saker genom det som hänt en. Saker händer inte en själv på grund av en själv det händer för att det händer.

Jag är så tacksam för min vita riddare, han som jag trodde skulle vara mannen i mitt liv. Men en dag förstod jag att jag ville göra mer, jag ville vidare i världen. Det var ett av mina tuffaste beslut eftersom han var min trygghet. Gav mig tak över huvudet, mat på bordet och i vår gemensamma bubbla och synen på kärlek som vi anammat fram så visade sig att efter sju år så växer man ifrån varandra. Båda insåg att det vi hade nu var vänskap och trygghet men ingen passion.

Jag flyttade till en vän. Till en soffa i en etta i en liten stad. Hon hjälpte mig enormt mycket och jag kan inte tacka henne nog för det. Dem i sin närhet med ett stort D. Jag uppskattar dem så enormt mycket för att man blir sedd och hörd men också hjälpt. I samma veva hade jag tackat ja till att vara hårmodell. Min bästa vän är en duktig tävlingsfrisör. Att ha det här projektet samtidigt som man gjorde högskolestudier, samtidigt som man arbetade varje helg i skobutik var intensivt men nödvändigt för det kändes som att jag gick på moln, en ”ja”sägare.

Håret klipptes av och vi gick vidare i tävlingen. Åka till ett annat land och representera Sverige i young talent. Jag gick på en catwalk i Madrid i 16 centimeter höga klackar, sminkad från topp till tå och silverklänning med nitar. Det sändes live, Wella trendvisionaward, en stor vit scen, ett publikhav, helt magiskt. Vi vann inte men att få dela en sån här upplevelse med sin bästa vän, det är få förunnat.

Hemma igen, till soffan, högskoleutbildningen och arbetet i butiken på helgerna. Det var fortfarande intensivt för helt plötsligt hade mitt sociala nätverk utökat betydligt. Men det var någon annan som tagit kontakt, en man, en ny man…

Jag upplevde att han var fast besluten att hitta mig. Vår första dejt var en löptur i skogen. Jag var ingen direkt löpare på den tiden men jag kommer ihåg att jag tyckte det var roligt att löpa men någon som ville. Jag vet att jag sa till min vän att den här mannen, han är ”färdig”, han behöver inte hävda sig på nått sätt eller göra massa andra saker. Att vara så hög på rosa molnelixir var underbart och jag såg inget som var dåligt, allt var bra. Men ack så fel jag hade. Kärleken är blind och det lustiga är att det faktiskt är sant. När en människa mår dåligt så är det lätt att man blir medberoende. Och jag själv hade tendenserna redan att bli det. I det här fallet så försökte jag förändra en människas sätt att se på saker åter och åter igen men i slutändan var det han som förändrade mig.

En person som mår dåligt försöker många gånger hävda sig på andra, en kväll satt jag och bara skrev upp vad han under en tid sagt till mig. Det lyder följande ”störande, adhd, fläkt, tjatig, pratar för högt, för trevlig, jobbig, pratar med allt och alla, dålig flickvän, godtrogen, naiv, bli kompis med allt och alla, vara den som pratar med folk i busskuren, tro gott om alla, tro att alla vill knulla mig, tro att alla killar tittar på mig, tro att alla killar vill ha mig, ha dålig andedräkt, tantiga örhängen och konstig klädsel”.. Jag kommer ihåg att jag gick på tå hela tiden. Försökte få honom att förstå att saker i hans värld är kanske sanna för honom men inte nödvändigtvis sanna för mig och acceptera att vi är olika. Ett exempel från föregående. Han förstod inte att man kunde vara sån, ville att jag skulle sluta med det. Bli mer misstänksam mot människor.

Inom mig förstod jag nog länge att det inte var vi i och med mina handlingar. Jag valde att flytta till Trollhättan och starta upp ett studentkollektiv istället för att flytta tillsammans med honom. Det gjorde honom upprörd och framförde vikten av att jag skulle tänka på oss och framtiden. Men drömmen som jag hade kunde jag inte slitas ifrån och han kunde inte förstå att jag hade drömmar. Drömmen att vara en ”ja-sägare”, utmaningarna som kommer med livet och får en att utvecklas. Det lustiga är att även om man hör sånt här dagligen så är det sällan detta som avgör utan oftast är det nått annat, nått värre..

För mig var sista spiken i kistan en våldtäkt. Inte av min dåvarande pojkvän utan av en främling som förde mig bakom ett soputrymme, drog upp klänningen och ner med strumpbyxorna, lämnade mig där liggandes på en sten med neddragna strumpbyxor. Det var natten den 25 december 2013 och jag var för full och onykter för mitt eget bästa.

Samma dag skulle mitt ex äta middag med mig och min familj men avbokade i sista sekund och sa att han var sjuk. Det lustiga är att han efter några timmar meddelar att han ska ut och dricka med sina vänner.Jag har förstått senare att han hade en ångest att träffa nya människor som kanske medförde att han höll sig borta.. Iallafall så såg han gärna att jag mötte upp dem och honom. När jag ankom till ”festen” så tog ilskan överhanden och jag fick för mig att dricka väldigt fort och blev också väldigt berusad. När vi satt med bekanta på en stängd restaurang och hade efterfest så kände jag en ilning i hela kroppen som sände mig signaler att ”gå hem, du måste spy”. Det var ingen annan än jag som hade den känslan och jag gick själv hem till mitt ex lägenhet.

Allting gick jättebra, jag visste vart jag var, satte den ena foten framför den andra även om allt snurrade. Det var skönt med luft iallafall. Jag gick och gick sen hördes det musik och skratt, jag passerade stadens enda krog som var öppet men fortsatte att gå. Till slut tittade jag upp och såg en man längre fram. Han hade ryggen emot mig men ljudet från mina blå högklackade pumps väckte hans uppmärksamhet och han såg mig. Han tog kontakt och var runt mig som en orm runt ett byte. Min redan svajande blick kunde inte fästas på honom men minnet säger att han var mörk, lite skägg, längre än mig, inte utländsk men talade med en annan dialekt. Även om jag mådde dåligt och världen snurrade för mig så är det inte i min natur att vara otrevlig mot någon, jag vet att jag frågade efter hans namn och svaret löd Mattias. Nu i efterhand förstår jag att det kan vara ett fiktivt namn.

Istället för att gå rakt så följde han efter mig, tog min hand och sa kom. Rätt som det var befann jag mig i en gränd och han drog upp klänningen och ner med strumpbyxorna, han var bakom mig. Sen hördes det nått, han drog ut den och lämnade mig. jag kravlade mig upp. 100 meter till lägenheten hade jag kvar. Jag kommer ihåg att jag grät och spydde som en kalv i toaletten. Tänkte först inte säga det till någon för jag tyckte att det var mitt fel…

Det var min syster som väckte mig… Jag vågade berätta för henne, försökte få det att låta som no big deal. Hon blev rosenrasande. Tänk om det var jag, vad hade du sagt till mig. Tänk på alla tjejer därute, du måste anmäla. Nu drog cirkusen igång, jag anmälde till polisen, berättade för mitt ex, tog alla prover, gjorde gynundersökning, prata med kurator, prata med pappa, bror, bästa vänner, och sist berättade jag för mamma.

Jag stängde av känslorna, inget skratt, inget gråt, ingen ilska. Det som fanns var skam och avsky men också en gnutta nyfikenhet. Nyfikenheten att dra vidare, mina drömmar fanns kvar som en tjock fast sandbotten på ett oroligt hav. Det resulterade i att jag lämnade exet och slutförde nästan alla mina studier i Trollhättan. Sökte arbete i Göteborg, fick jobb där och började pendla. Att ställa klockan på 03.30 för att vara på arbetet 06.00, pendla 4h varje dag till och från jobbet samtidigt som c-uppsatsen skulle avklaras så fick jag göra ett val. Det var att sätta paus på c-uppsatsen.

Fortsättning följer…